Dagarna fram till beskedet var få men kändes som ett helt liv tills det kom. Minns helt ärligt inte om det var 5,6,7, eller 10 dagar tills hon ringde. Våran läkare alltså, med besked.
Jag kommer ihåg att varje tanke gjorde ont. Överallt. Precis varenda cell i kroppen grät. Hur mycket vi än tänkte, vände och vred på "tänk om", så skulle inget ändå spela någon roll. Det besked vi skulle få skulle vi alltid få. Jag hatade att inte kunna njuta av att ha en hel dag att ta till vara på. Jag var medveten om att jag inte kunde det. Att jag inte kunde njuta av första koppen kaffe på morgonen som jag annars totalt älskar! Inget alls betydde nåt. För vi visste inte om hon skulle få vara med oss länge till.
Den känslan, att gå runt med ens barn i magen och ha allt man någonsin önskat sig, att vara gravid, men att inte ens kunna njuta av det för vilken sekund som helst kunde läkaren ringa och bokstavligen talat ge dig nyheter som tar ifrån dig din graviditet, ditt barn. Vidrigt.
Det ska inte vara möjligt. Vi var ju halvvägs.
Jag vaknar upp vid ca 06-07 varje morgon under dagarna vi väntade på beskedet. Denna morgon med. Vid ca 11 tiden ringde hon, våran läkare. Mitt hjärta har nog aldrig rusat så fort. Telefonen ringde från hemligt nummer, vilket vi visste att det skulle göra. Så när jag såg det, skakade jag till Ante som sov bredvid mig och sa, "nu är det dom".
Allvaret gick att ta på i rummet. Kändes som att jag skulle få veta om jag själv skulle dö eller få leva vidare.
"Det är inte Tripliodi", sa läkaren efter en kort stund. De enda orden som betydde något i hela samtalet. De enda orden jag brydde mig om att få höra. Sen kunde vi lika gärna lägga på. Trodde jag iaf. Läkaren berättade att de inte funnit något genetiskt-avvikande hos våran ängel. Att allt såg normalt ut. Det ordet, normalt, fastnade hos mig och jag trodde vi var säkra. Såg hur livet kom tillbaka, hur vi skulle få vara med våran älskling trots allt.
Jag ville fira! Jag har ALDRIG. Aldrig någonsin varit så glad i mitt liv. Jag skulle få behålla mitt barn.
Läkaren ville att vi skulle boka in en ny tid för ett till ultraljud och se hur hon utvecklats sen sist och jag höll med. Jag var ivrig att få komma tillbaka och se hur hon hade utvecklats. Magen hade växt till sig så snabbt de sista 2 veckorna och jag såg framför mig hur våran ängel hade blivit starkare och "vunnit" över moderkakan som tagit så mycket plats. Jag såg framför mig hur läkarna skulle titta på ultraljudet och tappa hakorna för att situationen vänt så drastiskt. Jag såg det framför mig för att skydda mig och mitt psyke. Jag levde på hoppet. Vilket var det bästa jag kunde göra då för att orka.
Det jag aldrig riktigt vågade tänka mig var dock att det antagligen var något annat avvikande. Läkarna hade fortfarande sagt innan att hennes huvud var för
stort och bröstkorg för litet. Jag hoppades att hon bara behövde "växa ikapp" det. Men hon daterades faktiskt som 16 veckor stor i vecka 20, vilket är stor skillnad. Inget hon bara hade kunnat växa ikapp. Fick vi reda på sen. På uppföljnings-ultraljudet.