Denna gång befinner vi oss på Huddinge gyn. Vi är tillbaka och ska få se våran tjej igen. Har hon blivit starkare? Har moderkakan slutat växa?
Kommer allt vara bra?
Jag la mig ner för ultraljudet och för vad jag inte visste då skulle vara sista gången vi fick se våran tjejs hjärta slå. Jag låg där på sängen väldigt länge även denna gång.
Våran läkare var lika tyst och koncentrerad denna gång som sist vi sågs.
Jag minns att jag hade så mycket hopp. Tills en tanke slog mig lika snabbt som den försvann. Tanken som är den där magkänslan som har rätt. Läkaren hade våran
tjejs hjärta i bild precis när jag tänkte "tur det inte är något med hjärtat, då hade det varit riktigt illa".
Och det var precis det det var.
Från att tanken slog mig till några minuter senare när vi fick bekräftat att hon har ett hjärtfel minns jag inte alls vad som har hänt. Jag har på riktigt en minneslucka de minuterna. Så fort vi fick höra det så visste jag. Jag visste på sekunden att vi nu med 100% säkerhet skulle förlora henne.
Moderkakan hade växt sig ännu större. Hon trängs där inne. Älsklingen! Hon hade inte kunnat gå om hon hade kommit till världen. Det fick vi veta med säkerhet.
Det som inte var säkert var vad för slags hjärtfel hon hade. Vi väntar fortfarande på svar angående det.
Känslan som tar över hela ens varande är så ekande tom när man får såna här besked. Hade någon rört mig precis då hade jag gått sönder.
Tystnaden var det ända jag kunde hämta andan i, känna mig säker i. Så det var så jag reagerade, med tystnad och en tom blick. Det kom ett par tårar också. Men även dom rullade bara ner för ansiktet utan ett snyft.
Det var inte som explosionen i parkeringshuset gången innan då vi fick höra att något var fel för första gången.
Tystnaden var min kraftigaste reaktion. Det är som att man förbereder sig och ignorerar det man hört på samma gång. Världens konstigaste kombination. Eller som jag förstår nu att det var, för mycket att ta in.
Jag känner att den här dagen är svårast att skriva om. Även tuffast att försöka minnas för den dagen var så slutgiltig. Efter den här dagen visste vi hur det skulle gå.
Kvällen hemma denna dag är ett blurr. Tror vi bara stirrade och sov vart om vartannat. Och ännu en gång började väntandet. Men denna gång visste vi vad vi väntade på och vi hade t.om. specifika datum. Ett för det första pillret. Ett för ett informationsmöte. Ett för kurator samtal och ett för dagen vi skulle förlösa henne. Det var många vändor till Huddinge gyn.
Att gå runt som gravid, med sin dotter och allt jag önskat mig i över 2 års tid och veta att det är borta om 7 dagar, 6,5,4,3,2,1.
FY FAN vad vidrigt det är! Var! Att på riktigt räkna ner till dagen då hon skulle tas ifrån oss. Önskar ingen det.
Och önskar mest av allt, på en daglig basis faktiskt, att nästa gång blir bra. Att nästa gång ska allt gå som det ska, att graviditeten går bra, bebis är fullt frisk och jag mår bra. Det låter kanske inte som så mycket att begära men oj vad det inte ska tas för givet.
Världens största kram till alla som läser!