Den 4de februari.
Dagarna fram tills denna tisdag hade varit rätt normala. Jag hade inte alls funderat något kring avdelningens namn som vi skulle till (avdelningen för fostermedicin på Karolinska Solna). Det slog mig efteråt att det lät så allvarligt och att det var ju för att det var något allvarligt som pågick hos bebis som vi blev skickade dit. Ingen av de vi hade träffat tidigare hade fått oss att känna att det handlade om något så seriöst. Varken barnmorskan på RUL som bokade in oss där eller barnmorskan på akuttiden på gyn när vi var inne den natten heller. Det var som att de alla förstod men var noga med att inte oroa oss. Vilket nog ändå var bra.
Vi kom fram i tid men sen strulade parkeringen så blev ändå sena och jag var lite stressad när vi togs emot. Lugnade ändå ner mig rätt fort. Våran läkare frågade lite frågor och sen fick jag lägga mig ner för ett ultraljud. Lika pirrigt och fint varje gång att få se henne. Denna gång såg vi hur hon nös där inne i magen. Så gulligt! Vi skrattade till lite. Eller om det bara var jag, minns inte riktigt. Jag låg där i 35 minuter och läkaren skrev ut bild, efter bild, efter bild. Ante höll mig i handen hela tiden. Mot slutet av ultraljudet stannade hon till liiite längre vid min moderkaka. Det var den enda gången jag sa något.
"Vad stor den ser ut", sa jag. Utan någon som helst aning om hur stor den egentligen ska se ut vid den tidpunkten i graviditeten. Fick bara en känsla.
"Ja...precis", sa vår läkare.
Jag fick en första känsla av att något kändes fel och att hon snart skulle förklara varför. Men kunde nog aldrig förbereda mig på det hon faktiskt sa. Jag låg kvar med all gel på magen fortfarande och var smått kall. Hon sa att det är något som inte ser ut som det ska. Mina ögon spärrades till. "Nej nej nej nej, nu händer det något, nu ändras livet, nu förändras allt, det händer nu", var det första jag tänkte.
"Hennes bröstkorg är väldigt liten, hennes huvud är väldigt stort och din moderkaka är större än den ska vara". Jag brast ut i gråt. Hittade Antes ögon nånstans i de här och han var lika vilsen som jag. Det här ska ju inte hända oss. Det ända vi har bett om sen innan vi blev gravida var att vi skulle få ett friskt barn. Varje gång vi sa godnatt till varandra så sa vi även att vi också önskade oss ett friskt barn. Det var en del av "godnatt rutinen".
Hur kunde det då inte bli så?
Jag fick sätta mig upp och torka av magen. Det hade även varit inne en till läkare som tittat på bebis och de växlade en massa medicinska termer mellan varandra och jag antar att de försökte sammanställa en diagnos eller något slags svar till oss om vad det skulle kunna vara.
När han hade gått ut ur rummet och vi satt kvar med våran läkare såg jag att hon försökte säga det hon anade att det var på bästa möjliga sätt hon kunde. Och jag försökte vara så lugn jag bara kunde för att inte bryta ihop helt. Det hon och hennes kollega misstänkte var en diagnos som heter "Triploidi". Hon förklarade att de är en kromosomavvikelse som betyder att bebisen isf har 3 uppsättningar kromosomer ist för 2 som man ska ha.
Hon sa att bebis har en chans att klara sig genom hela graviditeten men oftast får man missfall innan v.25. Om man inte får det och bebisen klarar graviditeten och förlossningen
gav hon bebis max 5 månader utanför magen. Vi skulle alltså förlora henne förr eller senare. Det fanns ingen annan utväg.
Hur kan dessa ord handla om VÅRAT barn. Hur? Det kunde inte stämma. Men de var ju som sagt inte säkra. De ville ta fostervattensprov för att kunna göra fler tester och kunna fastställa vad det var, så det gjorde vi. Traumatisk upplevelse i sig med tanke på de nyheterna vi precis hade fått reda på och varför vi nu var tvungna att göra fostervattenprovet. Bortsett från smärtan och min extrema nål-rädsla.
Efter att testet var gjort sa dom att vi kommer få svar inom en vecka tror jag att det var, har lite svårt att komma ihåg allt exakt då jag tror jag var i någon slags dimma i 1 månads tid och dagarna av ovisshet känns som en och samma dag ibland. De skulle iaf ringa oss när de visste om det var triploidi eller inte. Så det var bara att åka hem. Och vänta. Hur man nu ens skulle klara av att andas.
Vi gick ut från sjukhuset och till bilen som stod i parkeringshuset. Så fort vi var utanför dörrarna så brast jag. Och då brast Ante.
Jag skrek-grät i ett parkeringshus och Ante höll i mig så hårt för hade han släppt taget så hade jag fallit ner på marken. Har nog aldrig brytt mig så lite om att andra skulle se eller höra mig eller att jag var tvungen att "bete" mig. Inget sånt existerade. Från och med nu var det bara överlevnadsläge som gällde.
Så mycket känslor, du skriver rakt in i hjärtat på mig! <3