Hej allihopa!
Jag tänkte förklara lite mer i detta inlägg om vad jag gör just nu och hur vår, min och min sambos, situation ser ut just nu för att ge er lite mer grund. Jag kommer försöka vara så genomskinlig i mitt skrivande som möjligt, utan att ändå känna att jag har blottat mig senare.
Min sambo och jag har varit tillsammans i lite mer än 3 år och vi bor ihop med våra 3 katter i Bromma. Min sambo är säljare och jag jobbar på en förskola inne i stan. Just nu är jag på sjukskrivning pga allt som har hänt och för någon dag sen fick jag den här idén om att börja blogga. Bearbeta på mitt sätt. Ett av alla sätt jag bearbetar det på just nu. Jag känner för första gången sen allt började, kraften till att lyfta upp mig själv, göra det jag VERKLIGEN vill göra och köra på det. För om jag har lärt mig något sedan den 4de februari i år (då allt började), så är det att livet ÄR för kort för att inte göra det man vill. Eller åtminstone börja och försöka, så kan man aldrig säga att man inte ens provade. Men för att återgå till den 4de februari. Det var då allt började som lett oss hit idag. Min första sjukskrivning och mig sittandes i soffan just nu utan våran dotter i min mage. Vi förlorade våran dotter i vecka 22 i graviditeten. Den 25 februari 2020.
Vår älskade efterlängtade lilla tjej som skulle ha kommit till oss i juni 2020. Det skulle vara den underbaraste månaden och dagen i vårt liv då hon skulle komma och göra oss till en familj. Men så kommer det inte att bli. Inte med just henne och inte nu i juni. Vilket är så otroligt otroligt svårt att ta in. Fortfarande. Och jag kommer nog alltid undra varför det här hände oss men det är också något jag försöker acceptera. Att ibland finns det inget svar på varför. Bra människor, som inte förtjänar hemska saker, får stå ut hemska trauman ändå. Och med risk för att låta okänslig så måste jag ändå få säga att det vi har varit med om, förlorat ett barn, har gjort mig så mycket mer ödmjuk till livet. Och det är jag glad för!
Jag har haft mycket tid att tänka, reflektera, gråta, gråta ännu mer, prata och sörja vår tjej. Med min älskade sambo, vänner och familj. Om det inte vore för allt stöd vi har fått hittills så hade jag absolut inte varit redo att dela med mig av detta än. Men något i mig säger att det är dags att ta tag i mig själv och göra något utav denna situation. Tack för att jag får kanalisera mina tankar här!
Jag kommer att skriva om hela händelseförloppet, beskeden och dagarna mellan beskeden, tankar och beslut, förlossningen och hur viktigt det är för mig att människor ska förstå att det faktiskt var en förlossning som ägde rum. Inget annat. Och något jag känner starkt för nu som jag kommer skriva om är hur ordet abort inte alls hör ihop med det som hände oss. Finns det fler som känner så?
Det kommer helt enkelt handla mycket om de 22 veckor vi var berikade av våran dotters liv och vad hon lärde oss. För hon lärde oss något enormt mycket om livet. Och det tackar jag henne oändligt för. Älskade Du.
/ Rosanna